En veckas semester för att få förnyat visumet i grannlandet gick alldeles för fort. Redan efter de första dagarna ångrade jag min returbiljett och var sjukt missnöjd när den inte gick att boka om heller. Hade inte kunnat föreställa mig att jag skulle bli så gripen av så många människor på så kort tid. Kambodja är fattigt, riktigt fattigt. Hjärta blev krossat redan de första timmarna och innan veckan var slut så var antalet gånger oräkneliga även om ställena jag befann mig på inte ens var i närheten av hur resten av landet ser ut. Att se fattigdom i media är långt ifrån verkligheten. Gatorna är fyllda med hemlösa, hopplösa, föräldralösa & arm och benlösa människor. Man undrar verkligen vad som driver dessa människor att ta sig ork att leva överhuvudtaget. Försäljare, tiggare, prostituerade och lika många vidriga maktmissbrukare som utnyttjar deras svagheter är även dessa oräkneliga. Anstalter för HIV-smittade, kilometerlånga köer till sjukhuset, listan kan göras lång… Men mitt i all misär så har jag träffat så många hoppfulla, sprudlande människor som har mer livsgnista än man trodde var möjligt. Så många barn som verkligen inte har någonting, men fortfarande hopp och stora visioner om en strålande framtid. Det ger en definitivt perspektiv på sitt eget liv och jag önskar verkligen att jag hade kunnat stanna ett tag till. Det blev iallafall en sjukt bra vecka i Kambodja innan jag var tvungen att lämna Siem Reap, och har redan bestämt mig att återvända när möjlighet finns...